Funderingar!
Precis så är det..jag är stark när jag orkar! Just nu så är jag i nån konstig känslomässigbergodalbaneslängavdepressiontjottafräsaktigt och är inte så stark! Det kommer och går och har ju mycket att göra med den frustrerande situation jag befinner mig i! När jag själv inte kan göra ett endaste dugg för att förändra det som är just nu! Men vänta bara, snart så jäklar! Men nu är nu och nu är det så här! Och när man mår så här så blir det en oändlig massa olika funderingar på livet i stort! Jag försöker ändå nånstans att ta tillvara dagarna och bara vara och inte tänka så negativt men som sagt, lättare är det när man mår bra..så klart! Men det är då som det gäller att man har människor runt om sig som kan ge massa positiv energi, och då menar jag inte genom att hojta massa hejarop utan mer finnas där..lyssnande...med empati och sympati...ja bara vara där! Utan fördömande eller ord som "jaja men det blir bra!"..sånt vet jag ändå! Det räcker att iaf ha EN sådan vän så klarar man sig långt, en vän som man kan älta och spy ur sig all galla till, en vän som man kan anförtro sig till och veta att det stannar där! Alla är inte förunnade att ha en sådan vän men jag har en! Och det är jag tacksam för! :)
Men för att återgå till alla funderingar jag har så är en det varför en del blir så förändrade utefter vilka människor de umgås med! Varför helt plötsligt bli så "finikanten" när de vanligtvis inte är det och saker som varit totalt främmande kan bli så väldigt intressant och spännande! Beror det på dålig självkänsla eller allmänt vilsen i tillvaron?? Visst, jag ska väl inte fundera så mycket på det för det är roligt att man kan förändras men det är när andra (läs jag) inte "duger" längre att umgås med pga den förändringen som jag blir fundersam! Jag kommer aldrig bli "fin" eller förändra mig på det sättet så duger inte jag som jag är så kan det ju vara! Jättetråkigt när det är så men inte mycket att göra åt!
En annan fundering som jag också har..eller haft...delar jag med många andra i min situation! Och det är att visst är det skönt att veta att man har många som tänker på en och jaa det är fantastiskt att veta det men ibl så skulle tanken även kunna få bli lite handling! Bara ett sms eller mail eller ett kort samtal som bara visar att jag finns..på riktigt..
Varför hör inte jag av mig då ist kan man ju undra! Men i en cancerbubbelvärld så blir man väldigt inne i sig själv och behöver hjälp för att komma fram ur den lite då och då!
Ja lite sånna funderingar är det som härjar och en massa annat!
Ja du Eva. Det du säger är så sant... speciellt det där med att relationen till ens vänner, bekanta och släkt förändras när viktiga saker händer för en. Allt blir aldrig som förut.. och det är bra och dåligt samtidigt. Mycket förvirrande. Jag har aldrig varit i din situation men känner fler som varit där. Alla har vittnat om förändringen hos sig själva och omgivningen... alla! Och då menar jag inte hur vi ser ut... Ser ut gör vi som vi gör... Inget att göra åt. KRAM på dig. MVH gamla arbetskollegan Lotte