Lite tankar i min bubbla...
Det är faktiskt så att jag lever i min lilla bubbla, en alldeles egen värld känns det som! Inte på ett dåligt sätt utan bara ett nytt sätt att leva just nu! Det gamla "vanliga" livet finns kvar men står lite stand by tills jag har det här bakom mig!
I den här nya världen finns så mycket konstigt som händer, både kroppsligen och själsligt, så jag ser väldigt väldigt mycket fram emot att få gå tillbaka till det gamla vanliga, tråkiga, invanda livet! Låter lite som en floskel men man värdesätter saker på ett annat sätt när man hamnar i den här situationen! Så säger nog de allra flesta och sen när man har det här bakom sig så kommer jag säkert bli less på allt vanligt men det är då som jag ska komma ihåg hur det var att leva i den här bubblan! Får kanske skriva ut den här bloggen och ha den som en påminnelse SEN, längre fram, eller som jag känner just nu, VÄLDIGT långt fram! Men men nu är nu och det är bara att ta det som det är!
Idag har jag varit på VC och fått min piccline ( infart i min arm) spolad och omlagd av en jättegullig distrikta! Finns flera sådana på vårdcentralen, de är alla väldigt gulliga och måna om en och det känns skönt!
Picclinen ska skötas om 1 ggr/v så det blir mycket kontakt med dem! Förra veckan var det första omläggningen och jag var galet orolig för hur de skulle klara det osv, det är ju iaf en slang som går in i ett kärl och mynnar ut strax ovaför hjärtat! Så när jag kom dit förra veckan sa jag som det var att jag var livrädd att det skulle bli nåt galet med den! Och de tog så himla väl hand om mig och verkligen förstod min rädsla så vi pratade en stund och de visade vad de skulle göra och då blev jag helt lugn och trygg och det känns så himla bra!
Picclinen ska skötas om 1 ggr/v så det blir mycket kontakt med dem! Förra veckan var det första omläggningen och jag var galet orolig för hur de skulle klara det osv, det är ju iaf en slang som går in i ett kärl och mynnar ut strax ovaför hjärtat! Så när jag kom dit förra veckan sa jag som det var att jag var livrädd att det skulle bli nåt galet med den! Och de tog så himla väl hand om mig och verkligen förstod min rädsla så vi pratade en stund och de visade vad de skulle göra och då blev jag helt lugn och trygg och det känns så himla bra!
Vet egentligen inte vad det tagit åt mig för jag har aldrig varit pjåskig och rädd när det gäller sprutor och sånt men nu tycker jag att allt blir skrämmande! KAN vara att jag inte har kontroll, eller det är nog det som gör det!
Kommer dock aldrig bli kompis med den här picclinen men accepterar den så länge jag behöver ha den! :)
Förresten så CYKLADE jag ner till VC idag!! Det blir iaf 6 km tor och DET är inte illa av mig att orka det när jag bara för en vecka sen blev helt slut av att gå 200 m! :P Hopp om livet kan man nog säga!! :D