Nu är vi redan inne i sista veckan av augusti, tiden går fort! Hösten smyger på lite sakta och det är rätt mysigt tycker jag! Tända ljus och en brasa när det är regn o rusk ute det är mysigt och gå en promenad när det är sol och klar luft är riktigt skönt! Så jag gillar hösten! Och hösten i år innebär även att slutet på min behandlingstid av denna skitsjukdom börjar närma sig! Det känns väldigt skönt men samtidigt så skrämmande!
Att få diagnosen bröstcancer är att bli fullständigt omskakad och omkullkastad i livet. All trygghet försvinner med ett enda ord :Cancer!!
Sunda förnuftet säger förstås att jag vet att någon gång dör man. Som frisk lever man som att man har all tid i världen. Petitesser blev stora bekymmer, och det var väl trevligt att det kunde få vara så...vardagliga bekymmer!
Men så kom den där dagen i januari...när en jäkla knöl fanns där i mitt bröst! Och sen svaret...när det kändes som att livet tog slut där och då. Nu tog det inte slut utan det har bara tagit en paus!
Man blir utsatt för en stor fysisk och psykisk stress som är så ohanterbar, så man lägger den i den lilla (numera stora) ryggsäcken där bak för "att bearbeta sedan". När man väl är i rullarna på sjukhuset så rullar det på ganska snabbt, inbokade läkarbesök, undersökningar, provtagningar, cytostatika, op, strålning, efterbehandlingar osv osv. Så dagarna, veckorna månaderna blir som ett enda sjukhusbesök! Lite tryggt är det också. Alla andra (personalen) har koll, skickar remisser och tider.
Men när sjukvården har gjort sitt, säger de tack o adjö lycka till!
Där blir man släppt. Och det är det som är skrämmande! Att inte ha den här tryggheten runt omkring sig..att klara sig själv igen!
Och familjen... alla känslor som denna sjukdom för med sig drar upp en massa andra känslor till ytan, också det ska hanteras så gott det går! Det är fruktansvärt jobbigt att stå bredvid någon som är sjuk också, jag vet det! I det ska man som par lyckas ta hand om varandra, vårda relationen och hitta en förståelse för reaktioner som kommer av det man går igenom och det är inte lätt! Det är inte konstigt att en del par väljer att gå olika vägar sedan. Det är en enorm påfrestning, på alla plan.
Sen ska man inte glömma det där "vanliga livet" utanför bubblan också, där allt rullar på precis som vanligt, i ett tempo som alla fall jag inte längre kan hålla.
Så snart är det dags att gå ut till ett liv man inte längre känner igen, med en sargad kropp och instabilt psyke, till det normala livet! Där ska jag passa in!
För medans jag är pausad är det som att någon snabbspolar runtomkring mig. Är det konstigt att man inte riktigt orkar varken fysiskt eller psykiskt?? Samtidigt som det är jobbigt så längtar jag också till att allt ska vara "vanligt" igen med jobb och allt!
Nåja, det kanske löser sig med tiden. Jag kan inte göra mer än vad jag gör och just precis idag är det ju inte dags att jobba. Är hemma ett tag till så jag ska nog hinna bli redo innan det är dags!
Men jag kommer troligen vara rädd ett bra tag framöver när det dyker upp nån krämpa som ont i ryggen eller någon annanstans eller något annat som jag tidigare inte brydde mig om men som jag nu säkert kommer oroa mig över! Men cancertrollen kommer förhoppningsvis försvinna så småningom för jag tänker inte låta dem ta över mitt liv som jag kämpat med att återfå!!
Jäkla skitsjukdom!!
Idag har jag varit på DS vid onkologen för ett återbesök! Fick lite info om vad som händer framöver. Strålningen blir nån gång i mitten av september och jag kommer inte att börja äta mina antihormoner förrän strålningen är klar! Min kropp ska få återhämta sig efter alla cellgifter först och det var ju klokt tycker jag! Ska inte äta Tamoxifen utan ett annat som heter Arimidex (anastrozol)! Massa ev biverkningar av det också men kan vara lite lättare än Tamoxifenet. Sk iaf vara meed i en studie gällande om fysisk aktivitet som komplement kan motverka bentäthetsförlust som då är en biverkning av denna aromatashämmare! Blir säkert bra!
Från det ena till det andra så såg jag idag när jag var ute och gick att det är grymt mycket rönnbär i år! Väldigt färgrikt är det så jag tog in några kvistar och gjorde ett litet höstarrangemang, väldigt amatörmässigt men rätt fint ändå tycker jag!
Just det...mitt hår har börjat växa, har fullt med babyfjun på huvudet! Blir nog väldigt grått/vitt ser det ut som! Men strunt samma det är hår!! :)
Min enorma hårväxt! ^^
